Nyförvärv: Oljestudier av Pierre Henri de Valenciennes och Simon Denis

Nationalmuseum har förvärvat tre landskapsstudier i olja från Italien, av Pierre Henri de Valenciennes och Simon Denis. De är hastigt målade på papper direkt inför motivet, vilket vid slutet av 1700-talet var en nyhet. Förvärvet är viktigt för att bättre kunna teckna bilden av det begynnande friluftsmåleriet på 1800-talet.

Vyer av Rom med omgivningar har gamla anor. De var länge trogna 1600-talets ideallandskap och utförda i ateljé. Nyheten var att Valenciennes och Denis arbetade med studier i olja, ofta på papper, direkt inför motivet. Ljus- och väderförhållanden var lika viktiga som det enskilda motivet. Av den anledningen är de också hastigt målade. Trots karaktären av arbetsmaterial, utgör deras oljestudier grunden till stora delar av 1800-talets friluftsmåleri.

Fransmannen Pierre Henri de Valenciennes (1750-1819) räknas som en av pionjärerna. Han skulle få stort inflytande över konsten i sitt hemland både som teoretiker och pedagog. Valenciennes blev ledamot av konstakademin i Paris 1787 och från 1812 professor i perspektivlära. Särskilt betydelsefull blev hans skrift om landskapsmåleriets praktik med särskilt fokus på perspektivlära, Élémens de perspective pratique à l'usage des artistes (1800). Hans ansträngningar ledde så småningom till att konstakademin inrättade ett särskilt pris i historiserande landskapsmåleri.

I den nyförvärvade vyn från Subiaco utanför Rom demonstrerar Valenciennes sin förmåga att med en på samma gång känslig och livfull penselföring fånga ljusförhållandena med molnskuggor. Målningen skildrar snarare vindens rörelse och effekter än landskapet i sig. Oljestudier av detta slag, målade inför motivet, skiljer sig radikalt från de verk som Valenciennes skapade i ateljén. De senare representerar en idealiserad natur med scenerier hämtade från antik mytologi. Men genom oljestudiens införande i arbetsprocessen skiljer sig alltså ljusförhållanden och färgställning markant från 1600-talets landskapsmåleri.

Simon Denis (1755-1813) var ursprungligen från Antwerpen och reste via Paris till Italien, där han skulle bli kvar under resten av sitt liv. Denis var länge förbisedd, men återupptäcktes 1992 i samband med försäljningen av ett stort antal oljestudier, som gått i arv inom hans familj och därför undgått offentlighetens ljus. Hans arbetssätt påminner om Valenciennes. Penselföringen är nästan lika summarisk och fokus ligger på ljus- och väderförhållanden. I motsats till ideallandskapen är naturen i oljestudierna föränderlig, vilket de nyförvärvade verken är utmärkta exempel på. I synnerhet vyn från den romerska campagnan visar på hans skicklighet att med stor enkelhet fånga atmosfäriska fenomen. Resultatet är magnifikt och effekten närmast illusorisk.

I den mindre studien från grottan i Tivoli har Denis fångat ljusspelet i vattenkaskaden och grönskan i förgrunden kontrasterad mot den mörka klippan på ett mästerligt enkelt sätt. Studien verkar vara hastigt målad med tunt pålagda färger, som torkat snabbt så att konstnären kunnat lägga på nästa lager. Nere till höger syns en hukande figur vars syfte är att visa motivets skala.

Genom dessa tre nyförvärv kan Nationalmuseum vid öppnandet efter renoveringen bättre teckna bilden av det begynnande friluftsmåleriet. Detta hade inte varit möjligt utan donationsmedel ur Wirosfonden, Sophia Gieseckes stiftelse och Stiftelsen Hedda och N.D. Qvists minnesfond. Nationalmuseum har inga egna medel att förvärva konst och konsthantverk för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel.

Presskontakt
Carl-Johan Olsson, intendent, carl-johan.olsson@nationalmuseum.se, 08-5195 4324
Hanna Tottmar, pressansvarig, press@nationalmuseum.se, 0767-23 46 32